Klockan närmar sig fyra en måndagseftermiddag i Kronfågel Isarena. Det är fortfarande en stund kvar till träningen, men i omklädningsrummet börjar spelarna så smått samlas. Någon har precis kommit från jobbet, en annan har redan hunnit slå sig ner. Samtalen avlöser varandra, någon drar ett skämt och snart hörs skratt från andra sidan rummet.
Det är en ganska vanlig eftermiddag för ett bandylag mitt under säsongen. Om en stund ska spelarna byta om, snöra på sig skridskorna och ge sig ut på isen.
Men inte för alla.
För Cim Jacobsson ser vardagen annorlunda ut den här säsongen. Den 21-årige Sandvikensonen gör sitt tredje år i Katrineholm Bandy, men i stället för träningar, matcher och kampen om en plats i laget väntar rehabilitering efter en axeloperation.
Beskedet var tydligt redan från början. Nio till tolv månaders rehab innan han kunde vara tillbaka.
– Det var väl direkt när de sa att jag skulle operera mig som jag förstod att det var kört. Man hade gärna velat vara med och slåss om en plats där ute, men det är lite som det är. Det har varit ganska svårt att bearbeta.
Axeln hade hoppat ur led vid flera tillfällen och till slut blev en operation nödvändig. Inte bara för bandyns skull, utan också för livet utanför idrotten.
– Man ska ju förhoppningsvis kunna jobba i 40 år till och leva utan bekymmer.
Men även om beslutet var nödvändigt innebar det en stor omställning. Plötsligt försvann inte bara möjligheten att spela bandy, utan också delar av den vardag som Cim vant sig vid.
– Man hade ju sett fram emot att spela bandy och göra alla sådana grejer. Nu blev man förhindrad från att spela och göra många andra aktiviteter också. Det blev hinder med jobbet och allt möjligt. Det var ju hela vardagen som förändrades.
När man inte längre kan bidra på samma sätt
För någon som under många år har lagt en stor del av sin tid på idrotten blir det en omställning att plötsligt stå bredvid. Träningarna fortsätter, matcherna spelas och laget går vidare genom säsongen. Men själv kan man inte längre vara med på samma sätt.
Det är också det Cim beskriver som det allra jobbigaste.
– Man hade ju gärna varit här ute och tränat. Man har ändå lagt ner så mycket tid och energi genom åren, så då hade man gärna velat vara med.
Ändå fortsätter han att komma ner till Kronfågel Isarena. Inte för att träna eller förbereda sig inför nästa match, utan för att träffa grabbarna och vara en del av det som händer runt laget.
– Jag försöker vara här nere så mycket som möjligt med grabbarna i omklädningsrummet. Försöka göra det man kan för att höja nivån i gruppen, skoja lite och bidra med det man kan.
Det är kanske lätt att tänka på en spelares betydelse för laget utifrån det som händer under en match. Men mycket av det som får en grupp att fungera sker både långt ifrån isen och läktaren. I omklädningsrummet, under resorna och i alla de där stunderna som sällan får någon större uppmärksamhet.
För Cim handlar det om att försöka göra skillnad på de sätt han fortfarande kan.
– Man får försöka bidra med bra stämning, vara närvarande, peppa grabbarna och finnas som stöd om det är någon som har det lite tuffare. Man kanske inte alltid behöver prata med tränaren eller en annan lagkompis, utan det kan vara skönt att få någon som är lite neutral och kan ge andra perspektiv på saker.
Någon särskild ny roll i laget har han däremot inte tagit på sig. Det handlar snarare om att fortsätta vara sig själv och inte försvinna från gemenskapen bara för att förutsättningarna har förändrats.
– Bara att vara närvarande och visa att man ändå är här. Att man inte bara drar sig undan helt, även fast det är jävligt tufft och man tycker att det är trist.
Det som inte syns från läktaren
Cims väg till bandyn var inte helt spikrak. Han började spela först i tolvårsåldern, efter att tidigare ha ägnat sig åt ishockey. Efter ett uppehåll och ytterligare några säsonger på hockeyrinken hittade han tillbaka till bandyn under tonåren. Då blev det bandygymnasium hemma i Sandviken och så småningom en flytt till Katrineholm.
När han får frågan om varför han fortsätter spela är svaret ganska enkelt.
– Jag tycker att det är så pass kul. Man har ändå lagt ner så många timmar och så många år på det här. Man är fortfarande ung, så då kan man fortsätta och ge det chansen så länge man har suget och motivationen.
Men när samtalet kommer in på vad som egentligen är det bästa med bandyn handlar svaret inte om mål, segrar eller känslan av att kliva ut på isen inför en match.
– Det är lagsammanhållningen. Att man vinner som lag och förlorar som lag. Allt häng i omklädningsrummet, efteråt och på bussresorna. Att man har en stark grupp gör sjukt mycket.
Från läktaren ser man 90 minuter bandy, men för spelarna är matchen bara en liten del av alla timmar de tillbringar tillsammans. Det är en vardag fylld av träningar, resor och samtal som fortsätter långt efter att skridskorna tagits av.
För Cim är lagkamraterna också kompisar. Människor han är van vid att träffa flera gånger i veckan och som blivit en självklar del av livet i Katrineholm.
– Det är alltid skönt att komma ner hit och träffa kompisarna. Man har ju spenderat så mycket tid tillsammans. Det är sjukt många timmar i veckan. Jag älskar ju sammanhållningen som man har i laget.
Och i den gemenskapen verkar Cim gärna vara den som bidrar med ett och annat skämt. När han får fundera över hur lagkamraterna skulle beskriva honom tror han att de flesta skulle vara ganska överens.
– Jag tror nog att de skulle säga att jag är ganska social, pratar mycket och skämtar ganska mycket. Att jag inte tar så stort allvar på det mesta.
Det är heller ingen särskild sida han plockar fram just i omklädningsrummet. Cim beskriver sig själv som ungefär samma person utanför hallen. Ganska avslappnad, social och gärna i sällskap med andra.
När han inte är i hallen umgås han gärna med familjen, kompisarna eller flickvännen. Golfen är också ett stort intresse och något han gärna ägnar tid åt när tillfälle ges.
För Cim väntar nu en lång väg tillbaka innan han förhoppningsvis kan dra på sig skridskorna och vara med ute på isen igen. Under tiden fortsätter säsongen. Träningarna avlöser varandra, matcher spelas och nya minnen skapas. Det är en del av bandylivet som han för tillfället får följa från sidan. Men allt behöver inte vänta på att axeln ska läka.
Klockan närmar sig halv fem i Kronfågel Isarena. Snart lämnar spelarna omklädningsrummet för ännu ett träningspass. För Cim blir det ingen träning den här måndagen heller.
Men nästa gång grabbarna samlas i omklädningsrummet finns det fortfarande en plats för honom där.